Vem var han?

 

 

 

 

"Jag föddes i Sandarne 1920, berättar han. Vi var sex syskon. Mamma var hemma med oss och pappa var skomakare. Och vi bodde i en liten stuga med två rum och kök. Huset fick även fungera som skomakeri.

Bengts far ville hellre jobba inom industrin. Men han hade engagerat sig fackligt och politiskt, därför blev han portad på industrierna runt Sandarne.

- De som hade jobb på fabriken hade det jobbigt nog. De som inte fick jobb där hade det ännu värre, säger Bengt. Familjen hade det kärvt rent ekonomiskt, och Bengts mor fick ta alla tillgängliga ströjobb for att få det att gå ihop.

- Några gånger om året kom det splitvedskutor från Danmark. Då fick traktens kvinnor jobb som stuveriarbetare på skutorna under några dagar.

- Jag minns en vinter som var lika kall och snöig som denna. Då, vid juletid, kom en splitvedskuta till Nyhamn vid Ala. Kvinnorna från Sandarne samlades klockan fem på morgonen. Min mor var med dem. Så pulsade de i snö fram till Ala. Det måste ha varit flera kilometer.
Så jobbade de hela dagen med att lasta ved. På kvällen pulsade de hem, och vid sjutiden var mamma hemma. Hennes kjol var så stelfrusen att hon kunde ställa den på köksgolvet".

Tidigt grundlades Bengts värderingar om människovärde och klasskillnader. Hans pappa var svartlistad från arbeten p.g.a. sin fackliga verksamhet. Han fick se sina föräldrar slita för att klara brödfödan. Skotten i Sandarne var en avgörande händelse för honom.
På den tiden fanns staket som skilde fattiga från rika. Nu är de synliga staketen borta och det gör det svårare att veta vilken sida om ”staketet” man hör. Bengt behöll sin övertygelse livet igenom. Han glömde aldrig vilken sida om "staketet" som han tillhörde.

"Farbror grön"


Bengt blev aldrig, och ville inte heller bli yrkeskonstnär. Under hela sitt liv arbetade han heltid vid Konsum/Domus. De sista åren på Domus grönsaksavdelning i Söderhamn blev han "Farbror grön" med Söderhamnsborna som en följd av hans idérikedom och smakfulla grönsaksarrangemang inspirerat av grönsakstorgen i de sydeuropeiska städerna. Bengts nytänkande inom frukt och grönt rönte uppmärksamhet och fick efterföljare i hela landet. Han fick motta många priser för sitt nytänkande bl a resor till fruktodlingar i Ungern. Även från den resan finns alster. Willy Maria Lundberg uppmärksammade det Medelhavslika frukt & grönt torget vid Domus i Söderhamn vilket renderade i en artikel i ICA-kuriren.

 

"Jag är född i Sandarne där pappa lagade skor åt fattiga arbetare sedan han blivit svartlistad för facklig verksamhet. Jag föddes in i kooperationens idéer. Redan i tioårsåldern började man göra skubb åt "koppra" i Sandarne. 1936 blev jag anställd där och på den kooperativa vägen har det varit sedan dess".

Bengt verkade som föreståndare bl.a  på konsum i Edsbyn och Ala. På Alakonsum arbetade han under den stora omstruktureringen på 50-talet då de stora butikerna skulle byggas om till snabbköp och lanthandlarna i stor utsträckning lades ned. Som en följd av utvecklingen körde Bengt "snabbköpsbuss" 1960-1968.

Han blev kooperationen trogen under hela sitt liv. De sista åren innan pension, arbetade han på grönsaksavdelningen på Domus i Söderhamn.

 På grönsaksavdelningen  blev han föregångare och  riksbekant för sitt nytänkande inom frukt och grönt. Där använde han sin konstnärliga begåvning och hämtade inspiration från Medelhavets fruktmarknader.

Han vann stor respekt inom kooperationen och många kom för att studera hans sätt att exponera varorna.

Hans sätt att köpa in i stora mängder var nytt, detta innebar bl.a att priserna blev låga och möjligheten för kunderna att handla nyttiga produkter ökade.

Bengt fick ta emot många priser ofta i form av resor till de stora fruktodlingar i Rumänien. Vid denna tid fick han namnet ”Farbror Grön”. Han belönades på många sätt för sitt nytänkande inom detta område.

 

 

 

 

Vår pappa.

Bengt var en älskad far, som gav allt för att ge oss en spännande barndom och en bra start i livet. Trots att han i mån av tid kunde vara en bra kompis, så var han en trygg far med många goda principer. Jag minns vårt förhållande som ödmjukt, tillitsfullt men ibland strängt. Hans sanningar om livet gör sig påminda än idag. Han tog sig alltid tid att lyssna och delade gärna med sig av sina erfarenheter.

Vi hade roligt också. Trots den ansträngda ekonomin kom vi barn alltid ut på äventyr på hans 14 dagars semester. Jag glömmer aldrig våra semesterresor i Dalarna  där vi bodde i ett lånat tält och den medtagna matlådan full med bland annat Kvickmans köttbullar och Pem potatismos, som vi längtat efter hela vintern.

Senare fick våra yngre syskon förmånen att få resa med på ”målarresor” till bl a Monterosso al Mare i Ligurien. De fick uppleva det bedårande landskapet under 3-4 veckor ur ett konstnärsperspektiv. Ofta tog Bengt fram gitarren och spelade för oss både Evert Taube och CM Bellman. Han kunde även riva av en stepp på parketten i vardagsrummet i våningen på Abraham Bäckgatan. Detta var högtidsstunder och visade på Bengt:s många kreativa sidor. Han spelade även i yngre år med i lokalrevyer och hans sätt att orda privata fester med teman var uppskattade. En tid gjorde han ett FN- uppdrag på Cypern. En gång i veckan kom brev hem med långa spännande och med målande beskrivningar om spännande upplevelser.

Efter flytten till Söderhamn 1962, skaffade han sig sin ateljé. Den inrymdes i ett litet gårdshus på Öster i Söderhamn. Byggnaden hade antagligen använts som en liten bostad en gång i tiden för den var varmbonad. Jag minns väl hans vedkamin som gick för högtryck på vintrarna. I ateljén anordnade han utställningar som blev mycket välbesökta. Det var även nu han började skulptera i trä och så småningom kom att pröva fler material som tenn och gips. Ateljén gav honom alla möjligheter som han tidigare saknat.

Att få följa med till ateljén på Öster var alltid högtidsstunder. Att få se Bengt jobba med olika material och tekniker och när han sjungandes, rökandes och samtidigt berättandes om sina strapatsfyllda resor i forna Jugoslavien var det rent underbara stunder i ett konstnärsbarns uppväxt.

Även under sin FN-tid skapade han och det resulterade i en utställning när uppdraget var slutfört. Alltid fanns vi med vid vernissagen och speciellt minns man alla de gånger han deltog i Länskonst.

ABF:s konstskola i  Söderhamn

I efterhand kan man nog säga att 60 och 70-talen blev den mest produktiva perioden i Bengts liv. Den började egentligen på 50-talet med mötet med professor Åke Pernby, f d innehavare och lärare vid Otto Skölds målarskola i Stockholm, som anordnade kurser i måleri i ABF:s regi.

Gruppen, sedermera "Pernbygruppen" började göra resor tillsammans. Till en början till Jylland, Själland och Bornholm, men så småningom blev resmålen Paris, Bretagne, Cinque Terre och Montenegro. Bengt deltog även under 50- och 60-talet vid akademier i Paris.

Bekantskapen med professor Åke Pernby ledde till ett genombrott på alla plan i Bengts liv. Åke var innehavare och lärare vid före detta Otto Skölds målarskola i Stockholm. Flera elever från Söderhamn ingick i och utgjorde den sk. Pernbygruppen.

Åke hade stort inflytande på Bengt som kom att utvecklas  som konstnär under åren. Bengt och Åke inleder en vänskap som kommer att vara i decennier. De kommer att följas åt på resor och äventyr minst en gång om året tills Åke i slutet på 70-talet går bort. Efter Åkes bortgång blir inte livet detsamma för Bengt.

Mer om Åke Pernby: Vem var Åke Pernby?


"Östens Pärla"

Östen var Bengts bästa vän. Han är före detta byggmästare som ägnat sig åt båtbygge, skulptering och numera silversmide.

Östen bodde med sin hustru Hjördis granne med Bengts ateljé, och kunde träffas då och då. 

Här syns Östen och Hjördis på den nybyggda båten "Hjördis". Bengt föredrog att kalla båten för "Östens pärla".

 

 

 

Naivisten från Trönö.

Bland Bengts konstnärsvänner på orten fanns Einar Svedin.

Bekantskapen med Einar etablerades egentligen genom att Einar körde budtransporter till Trönö och därigenom ofta hade ärenden till Domus.

Einar Svedin var en mycket uppskattad konstnär som arbetade både med bild och form. Hans konstverk kunde ses på utställningar in på 2000-talet. Framför allt var hans naivistiska måleri mycket omtyckt.

 

 

 

 

Maskerad med vännerna.

 

Bengt hade ett rikt umgänge med vännerna från studierna med Åke Pernby.   Här har de ordnat maskerad.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Upplevande fritidskonstnär.

Bengt föredrog den mindre ateljé-utställningen framför stora utställnings-lokaler. Han tyckte att den opretentiösa miljön gav åskådaren större möjligheter. Han hade många utställningar i sin ateljé i Söderhamn.

Han var representerad på ett flertal utställningar i Gävleborgs län varav ett flertal vid Länskonst.

Tidigt 60-tal var han representerad vid Liljevalchs vårsalong och 1979 vid Pohjanlahden Biennale Bottniska Viken, Raumo.

Bengt reste inte i första hand för att skapa konst utan för att uppleva platserna. Han var en sökare, därför var det människorna och deras levnadsvillkor han mest intresserade sig för, men även den många gånger primitiva byggnadskulturen i trakten, liksom bergen och dess befolkning. Överallt där han vistades hade han sitt skissblock med sig. Resultatet, eller "biprodukten" som han själv kallade det blev under åren 1960-1980 en stor, berättande kollektion av landskap, byggnader och porträtt i olja och akvarell.

På samma sätt som han såg de fattiga människorna i bergen i Jugoslavien, eller de udda personerna på café Hercegovina kunde han se de udda människorna här hemma och bekanta sig med dom. I materialet som Bengt lämnat efter sig hittar vi åtskilligt av tecknat och skrivet material om Rosenblom och Berra. Rosenblom var mannen som levde ett helt liv på konsumtionssamhällets överflöd.

Bengt utövade sin konst som hobby parallellt med sitt arbete inom kooperationen. Han var därför fri att jobba med sådant som kändes rätt för honom. Han tyckte inte heller att konst alltid skulle vara allvarlig, utan han hade roligt när han skapade. Måleriet kallade han för en barnsjukdom som aldrig gick över. Han ville inte kalla sig konstnär, en titel som han tyckte att endast ett fåtal kunde bära. Möjligen kunde han kalla sig konstutövare. Bengt ville absolut inte klassas in i något fack, utan han skapade efter sina egna känslor, sina personliga intryck, vilka varierade under åren. Friheten att måla det han ville, var central för honom. Tillvaron i övrigt var tillräckligt inrutad ändå. Bengt strävade aldrig efter berömmelse eller ära.

Mot slutet av sitt liv drabbades Bengt av en ögonsjukdom och synen försvann allt mer. Dock hittade han nya vägar för att kunna vara kreativ och få ut sitt konstnärskap. Med

hjälp av ett med lysrör försett förstoringsglas skrev han in i det sista.

Bengt slutade hastigt sina dagar den 28 augusti 1988.

 

Karlaxel och Håkan